Tala med tystnad
Efter lite mer än fem månader ihop hade vi vårt första bråk. En så trival sak som jag tror någonstans var nödvändig. Det är viktigt att kunna dra ur proppen och bli arg på varandra. Ett tag trodde vi att allt skulle krackelera, ett tag kunde vi knappt se varandra i ögonen. Grät stilla tårar i mörkret bredvid varandra i sängen. Bråkade, skrek. Talade med tystnad, det som är det allra värsta. Men vi kom ur det helskinnade för att vi gav oss fanken på att klara det. Vi plåstrar om det som gör ont. Vi har blivit så enormt starka tillsammans för att vi måste, för att det inte finns något annat alternativ.
Det är så skönt att läsa att även ni har sämre dagar, och kan bråka. Har själv varit tillsammans med min pojkvän i snart fem år. Å det är definitivt inte alltid rosenrött, även fast han är det finaste och viktigaste jag har. Att vara i ett förhållande kan vara kämpigt stundvis, men det är ju samtidigt så himla underbart och mysigt. Man svetsas samman på ett så unikt sätt. <3